Jag såg min här av troll och vätte Slappa Spjut så långt ögat mätte Tusende kroppar Alla döda och svala Min arme ur Skogen nu låg i dvala Då sjöng honan mörk en sång av hat Hon Lovade hort gåvor själar till mat Åt en Dyster ande ur springornas rike En runa Ristades aldrig skådats en like Som en blixt i natten av eldens färg En kraft som kväldje i kött och märg En tunga av illdåd och sotig svärta Nu Hördes ett skrik av tusens smärta Skogens topp och klippans kant som värn Svart som åskmoln och skogens tjärn Fjädrar nu spreta där skinnet voro Till Tiders slut de nu ropa sin oro Så miste rivarn sin bror av kamp De flög Sin väg till världens kant Av ett glömt Och fastligt trolldoms dåd Det förkolnade Sinnet kände ingen nåd Nu faller skyars svarta mästare Slagsfältets kall och likets kyla An fulla Av slagens rus och svekets hat De gnaga Utan ära på krigets ruttna mat Till Tiders ände