Sjung, med sinne och håg i natt Ljud, vår urgamla ton från visdomens brunn Dröm, må du famna mig och leda mig hän I väg, genom dvalan bära min färd Jag lämnar hamn Genom dvalan bära min färd, jag lämnar hamn Flög över hav, red över land och berg Girig lärt av sejdande ljud och valans konst Mötte kamp med ovän som av Gagnråd lärt Död av Odens stav Strider, med spjut som smitts i ord Naglad av runans kraft Sårad, av stål som mörkret stöpt Där som hugen skiljs Faller ned i tidens djup Ned i skuggor då hugen från hamnen skiljs Slagen och förvillad till en plats Där som solen aldrig ler Vart nu än vägen går, i förtvivlan ses inga spår Förlorat allt, förlorad själ Där hugen aldrig mer finner hem Jag söker min hamn, men glömmer mitt namn Ropen ger inget svar, i tomhet vandrar jag kvar Jag ser de jag högt har älskat men svek De står vid en kropp förvriden och blek Aldrig mer ska valans stav stå i min hand Liksvanens dräkt ska aldrig lånas till mig Tövade kvar i skymningsresans kala, land Död i vanvett och sorg