"Det var höst och i fjället hörde man ulvens jämmer eka mellan de gråmulna klipporna Där många nordmän kämpat för sina liv Och i horisonten, låg solen vid skuggan. Jag stod på bergskammen och skådade ner mot den trolska dimman Den kom svepande uppåt och förde med sig så dystra vindar Det var då, när skymning gick över till mörker, som jag såg det urgamla bergatrollet sitta på sin fjälltron och vässa sina grova naglar. Trollet som tar de svaga liven..." Mäktig äro trollmånens väg mot evighetens näste Den sorgedalen genom granskog bryter den sig fram Månen lyser så dyster och mörk, förstenar svaga själar I fjället, bergatrollets slott, vaknar ur sin sömn Trollet sitter lugnt på sin tron och bär på sinnesfriden Hans --- skola växa upp och sedan ruttna ner Månen lyser så dyster och mörk, nu blåser höstkalla vindar I fjället, bergatrollets slott, visar sin verkliga kraft Hej! Skuggor som fått --- förseglar dig in i fjället När hammarnatten som förs ut förför han nya liv Månen lyser så dyster och mörk, en färd bland stock och stenar I fjället, bergatrollets slott, kräver nu ett blot Dova toner från ett horn strömmar ner ifrån tronen När daggen faller, solen gått ner så tar de dig in i dröm Månen lyser så dyster och mörk, mot offerkällan det bär I fjället, bergatrollets slott, tjänar dödas själ Hej!