Elsinore

I ett tornrum av sten, bakom galler av järn
Och en tillsluten port av solidaste trä
Med en smärta som gror som en svulst i hans bröst
Står han och sneglar mot Sveriges kust
I dyster begrundan av sin ömkliga lott
Att försmäkta på Elsinore slott

En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant
En prins utan högmod, en välkommen vän
Saväl i palats som dom enklaste hem
Den siste man trott skulle få tyna bort
I tornet på Elsinore slott

Han red ut i världen i ungdomens dar
Och såg med bestörtning hur orätt det var
Att folket gick under av sjukdom och svält
För att härskarnas girighet saknade gräns
Men den insikten borde han nog inte fått
För den förde till Elsinore slott

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott
Och allt det han tjänade skänkte han bort
Men den som får gåvor vill ofta ha mer
Och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott

En prins utan pengar bemöts med förakt
Av alla dom andra som tillhör hans klass
En ädling som vågar ta folkets parti
Blir hälsad med kyla och ögon av is
För där ondskan får reda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik
Vågorna glittrar i rött och i guld
När skymningen sänker sej vid Öresund
Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott