Människan - Det Stora Misslyckandet

Människan - Det Stora Misslyckandet

Som en bricka i mänskligheten vilken jag önskar död
Blir mina visioner allt klarare och kraftigare
För varje år som försvinner
För att aldrig återvända

Jag skär mitt kött i stirrande besatthet
På ett sätt vill jag dö, men jag lever vidare för att
Det giftet jag bär på skall kunna utnyttjas till fullo
Här på jorden

För mänskligheten är ett misslyckande
Ett misslyckande utan dess like
En skapelse förtjänt av undergång
Ett sjunkande fartyg på en öppen stormande ocean

Leenden, patetiska leenden
Ögon, godhetens ögon
Röster, glada röster
Död åt mänskligheten

Ingen kommer någonsin att förstå sig på
Det enorma hat som finns karvat i min själ
Ingen kommer någonsin att förstå
Måhända är ett lik eller flera en lösning

För var dag är som den innan
Var dag föds fler som blir en del
Av denna enorma massan av idioter
Som varken vet ut eller in: människor

Jag kan knappt andas
Hatet sticker i mig likt tusen nålar
Tankarna kan ej beskrivas i ord
Föraktet kan ej i sin helhet fästas på papper

Men jag finner trösten i att jordens och mänsklighetens dagar snart är räknade
Han, den Onde, visar det på alla möjliga sätt