Fru Silfver

Herr silfver han var en riddareman,
Han fäste en mö uti främmande land.
De levde tillsammans uti årena sju
Och barnen hon födde en och så tu.

Sen döden kom uti deras gård,
Fru silfver hon blev lagd uppå den svartaste bår
Men faderen snart äktar en ny mor till sin gård.
Den ena hon sparkade den andra hon slog,
Den tredje hon tog uti håret och drog.
Barnen de flydde så kammaren dit moderen låg.

Den ena grät tårar den andra grät blod,
Den tredje grät mor ur svartaste jord.
-på griften min hörs klagan, på griften hörs gråt.
Fru silfver från himmelen nedstiga
Och så åter till sin gård hon gå
Och ute så för henne styvmoderen stå.

-efter mig jag lämnat både åker och äng
Men barnen de tvingas svultna i säng.
Efter mig jag lämnat bolster så blå
Men barnen de ligga på stickor och strå.

-vill du nu ej bliva
Barnens mor så blid
Skall jag låta dig i helvetet lida och bli.

-jag ryser och jag bävar.
Aldrig era barn skall lida någon nöd,
Jag här nu lova och hålla det till min död.

-må då ormar fräta både hjärta och barm
Om jag sedan gör de små någon harm.
För aldrig skall jag vara strid mot din släkt
Så visa dig aldrig mer i sådan dräkt.

Och fru silfver hon lämnar
Både trygghet och hopp
Och far sedan åter till himmelen opp.
Sen styvmoderen tager sina barn i sin famn
Och nämner dem alla vid hjärteliga namn.