Mitt ibland bortglömda ting gror ett uns av viljans makt
Slumrande för blinda folk, skapad för nomader
Rotlöst söker det sin plats bortom givna fördomsfack
Omtöcknat i slutna rum, viss om ständig mognad

Över orons karga tid virvlar obundhetens själ
Som ett stoft från svunnen tid minner den om frihet
Genom trolöshetens gräns banar den en stig av hopp
Likt ett lönnlöv ger den liv trots fast dagen bleknar

Något lät mig fångas, att växa och att vissna
Någon lät mig rymma, att sväva och att falla