En fägrad kärlek; en vissnad begivenhet

Jag färdas längs ängar av fager lust
Trevandes, längtandes efter dig
I form av text tog det sitt slut
Ditt ansikte förvreds framför mig

Genom ridåer av regn jag störtar
I hopp om att finna en väg
Svart och kall asfalt under mina nakna fötter
Ledandes mig djupare in i ondo

I horisonten öppnar sig himlens askgråa valv
Stratus och nimbostratus i obehaglig symmetri
Apati och likgiltighet tar sin rättmätiga plats
Där en gång kärleken och hoppet fanns

Jag har aldrig älskat såhär starkt
Jag har aldrig hatat såhär starkt, såhär starkt

Du skall aldrig lova din andra hälft något
För människan är sårbar och förbrukbar
Än i dag lever jag mitt liv i skuggan
Av olust till den outhärdliga ovissheten inför framtiden

Skrikandes mitt namn, mina minnen