Den Dödes Drömmar

Grå moln täcker skyn,
mitt väsen fylls av längtan

Himlen öppnar sig åter
över min mörka glänta

Det svala regnet faller
på min förgångna kropp,
sipprar ned i mitt inre,
förlöser kyla späder blod.

Kylan föder minnen
om blod, död och ära.
Regnet föder drömmar
om en ny tidlös era.

Denna livlösa kropp
ärgad av stål och tid.
Stungen djupt av svek
likt törnar i tusen

Sorg och oändligt hat,
dödens tysta kalla invit,
livets döende låga
mellan död och liv.

Är jag blott en skugga
som vandrar bland vaga minnen?
Födda ur min ensamhet
ur min döende låga
döende likt den ljuva
natten vid gryningen,
då solens strålar
fördriver stjärnors sken...

Stilla skuggor från falnad tid,
tänder glöd ur gammal aska.
Gömda spillror av hopp
i den dödes drömmar...