Rusningstrafik

Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
där jag står;
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på
perongen.
Och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde
flyga härifrån.

Jag antar att Du går till någon ödslig krog inatt;
denna mörka natt.
Det är ett sätt att stänga av.

Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla
fönster
där jag går,
och undrar om jag vill se ut som han.
Ja, det, som skulle va' kalsonger, blir en pil i våra
mönster;
hur vi mår
beror på vad det står;
att: Sån är kvinna, sån är man.

Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu
inatt;
denna kalla natt.
Det är ett sätt att stänga av.

Och där kan tankarna få tänka som dom vill.
Där finns inga flimmerljus som hjälper till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken.

Allting går så fort. Sen nån har sagt att tid är
pengar
går vi på.
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet.
Sömntabletter tycks va effektivare än sängar.
Sen närdå?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet.

Jag antar att Du proppar hjärnan full med
Panodil
och Cipramil.
Det är ett sätt att hänga med.

Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig
läker.
Rulla på.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är
man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå.
Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då.
Det verkar så.
Där man kan slippa hänga med.

Och där kan fötterna få ströva som dom vill.
Där hjälper inga tåg och rulltrappor till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken.

Ja, människor går runt och pickar smulor i
betongen
på ackord.
Och rusandes i tunnelbanedån.
Vi, som skulle vara människor, blir stoft i
konkarongen.
Själavård
skjuts upp till efter döden,
när vi flugit härifrån.

Jag antar att Du vänjer Dig. Jag antar att Du vet;
ensamhet:
Det är det enda vi har kvar.