Vänner

G    D7/F#    Em    C    Em    Dadd9

                    Hm
Nu sitter han och sjunger igen;
                          C
skämt ur sin skrattande dvala.
              Em
Du ber honom tystna igen,
                   Dadd9
och låta händerna tala.

         G          Hm          D   
     C
Och han ler och förvandlas som 
pojkarna gör,
           G          Hm      Dadd9
när inget finns att teatra inför.


Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen.
Men när Du säger: God natt kära vän,
står Du påklädd i hallen.

Continúa después del anuncio
Eliminar anuncios
Och Du går och han krymper, som 
pojkar blir små
när dom är nakna med kläderna på.

     G
För Du
                          D/F#
såg mer än min fåfängs gitarr.
                           Em
Du slet av en dräkt av en narr.
                          Dadd9
Och lät mina bjällror få falla.

Som nu
när teater känns något befängt;
i gryning när krogen har stängt
faller bjällror från alla.

Men mörkret faller bittert igen.
Så han skrattar med ljuset.
Du gråter i tystnad igen,
med alla häxor i huset.

Och han ringer och säger: Det mörker
 Du ser
gör att stjärnorna märks lite mer.

Så, han sjunger sina sånger igen.
Och Du ler åt hans iver.
Och när Du säger: Det ljusnar min 
vän,
så sitter han redan och skriver:

Ljuset blir större när natten tar 
form,
och värmen blir mer värd i storm.

Och Du
tog del av min fåfängs gitarr.
Du skratta' med enfaldens narr;
två clowner som vråla' i natten.
Som nu
när teater känns mer relevant;
när det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten.