Bergtagen

En skogman så bold över myrarna ströva
Mot skogshjärtat högt över kärrmarkens mo
En plats han söker som ångest bedöva
Där han kan finna sin bergtagna ro

Vid irrblockets fot han sig satte att vila
När höstskymningsdansen i skyn tar sin gång
Mot väst synes röken från masugn och mila

Hör, granskogens mylla små röster frigör
Manar och lockar mot trollbergets topp
Ur underjords dunkel en viskning så skör
Med dimhöljda skrudar de stiga nu opp

Han väckes till liv utav visor som ömt
Runt själen hans väver sitt snärjande fång
De småväxta väsen som hällberget gömt
Tager hans hand uti vargnatten lång

På hastig färd där malmfrosar rann
Längs vitterstråk gömda med skogsrå i hand
Man aldrig igen honom återfann
Ty till döden han vila i gygrornas land