jag ser ett landskap så vackert
under en himmel, blek och kall
det förtäljer en lögn
det fyller mig med dysterhet
dess fägring blott en påminnelse
om livets förgänglighet
likt frosten som täcker marken
en dödande kyla min själ förtär
inget finns bortom denna förtvivlan
i denna hopplöshetens boning
likt ett irrbloss i natten jag vandrar
ett öde för evigt beseglat

stormen som aldrig passerade
vinden som viner i sinnet
den eviga kampen mot sig själv
melankolins obevekliga kall

jag ser ett landskap så vackert
under en himmel, blek och kall
som förtäljer en lögn
det fyller mig med dysterhet
dess fägring blott en påminnelse
om livets förgänglighet
likt frosten som täcker marken
en dödande kyla min själ förtär

stormen som aldrig passerade
vinden som viner i sinnet
den eviga kampen mot sig själv
melankolins obevekliga kall
ensamhet.. en ändlös strävan

du vackra höst
svep in mig i din skrud
fyll mig med ditt svårmod
under en himmel, blek och kall
låt nattens kalla vindar härja
den kommande gryningen, ett hopp så falskt
all fägring förgås, blir till ända